Det pratas ofta om att svensk film "suger". Jag kan absolut hålla med om att det finns något patetiskt över många svenska filmer. Något som blir extra tydligt när svenska filmer försöker efterlikna Hollywood. Satsningar som Gangster hånas och större satsningar som Arn känns inte riktigt på riktigt. Däremot har det kommit fram många bra svenska filmer de senaste åren som talar ett annat språk.
Jens Jonsson (Ping- Pongkingen), Ruben Östlund (De Ofrivilliga) och Tomas Alfredsson (Låt Den Rätte Komma In) har alla visat på senare år att det visst finns svenskar som är fantastiskt bra på att göra film. Dessa tre är exempel på regissörer som utan större budget gör intressanta och tänkvärda filmer. De får vända på varenda krona och utnyttja allt de lärt sig i sina filmutbildningar för att lyckas, och det gör de också.
Men så finns det såna som James Cameron, i den stora världen, som jobbar precis tvärtom. Trots bristfällig dialog och en helt vanlig krigsfilmsretorik lyckas han ändå skapa en helt fantastisk filmupplevelse i Avatar. Allt för att man måste kapitulera fullständigt inför de miljöer han skapar tack vare specialeffekter och sjukt mycket pengar. Såväl miljontals dollar som Oscarsnomineringar regnar också in. Det känns lite som att han fuskar. Jens Jonsson kan vara hur briljant som helst med Ping-Pongkungen men det blir liksom inte samma upplevelse och någon Oscar lär han aldrig få.
Men visst kan de få vara två fantastiska filmer på två olika sätt? De delar ingenting utöver betyget 4 av 5 tiaror av bloggen.
fredag 12 februari 2010
Gratitude
På väg hem ifrån en något sämre utekväll i tisdags fann jag ett busskort på marken. Busskorten här sträcker sig över tre månader och det går inte att få ett nytt vid förlust. Det var därför ett ytterst värdefullt ting jag funnit. På kortet fanns det som tur var namn , bild och telefonnummer så kortert skulle så småningom återfå sin ägare.
Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?
Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.
Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.
Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?
Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.
Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.
måndag 8 februari 2010
Du har fått chatt
Jag var 14 år. Jag och min granne/kompis satt framför datorn hemma på Trollrunan och gjorde vad man gjorde då. Detta var pre-bredband så troligen var vi inte uppkopplade på internet. Kanske spelade vi Fifa 2002, kanske spelade vi Liero, ett jättegammalt spel där man var en mask och skulle döda andra maskar. I vilket fall så kom vi att prata om MSN.
Han hade det, de flesta i klassen hade det, jag ville också ha det. Möjligheterna när man klev in i chattvärlden verkade oändliga. Man kunde prata med flera personer samtidigt, man kunde skicka smileys, man kunde spela röj online! Vilket röj! Det var också skrämmande. Man outade sig lite. Vilka kunde man bli vän med? Vilka vågade man prata med? I den tidiga tonårsvärlden man befann sig i var MSN livsfarligt och underbart.
Jag bestämde mig för att skaffa MSN där och då och min chattkarriär hade börjat. De närmaste åren var onlinechatten en syssla. Man gick hem från skolan och loggade in på MSN. Väl där sades inte mycket matnyttigt och med tiden gick aktiviteten från att vara aktiv till att vara passiv. Men faktum är att jag fortfarande loggar in när jag kommer hem från skolan. Dels av gammal vana men också för att jag fortfarande har ett litet antal bekanta som gör samma sak.
Borta är de onödiga smileysarna och de har ersatts av ibland vettiga och ofta roliga diskussioner. Det går, tvärtom vad många tror, finfint att ha viktiga och givande diskussioner via ett chattforum. Det är ett speciellt sätt att kommunicera på som inte liknar något annat men jag är övertygad om att chattande har utvecklat mig och många andra språkligt på ett positivt sätt. Dessutom kan man fortfarande spela röj.
Något annat, mindre smickrande, MSN gav mig var mejladressen axlie88@hotmail.com som min granne/kompis tycke passade mig väl då det bekom sig. Jag vet andra som likt mig sitter fast i icke önskvärda mejladresser såsom blabarskungen@, din_perla@ och papperstapet@ som alla härrör från tiden då MSN skaffades. Det funkar bättre på MSN än på jobbansökningen om man säger så.
Han hade det, de flesta i klassen hade det, jag ville också ha det. Möjligheterna när man klev in i chattvärlden verkade oändliga. Man kunde prata med flera personer samtidigt, man kunde skicka smileys, man kunde spela röj online! Vilket röj! Det var också skrämmande. Man outade sig lite. Vilka kunde man bli vän med? Vilka vågade man prata med? I den tidiga tonårsvärlden man befann sig i var MSN livsfarligt och underbart.
Jag bestämde mig för att skaffa MSN där och då och min chattkarriär hade börjat. De närmaste åren var onlinechatten en syssla. Man gick hem från skolan och loggade in på MSN. Väl där sades inte mycket matnyttigt och med tiden gick aktiviteten från att vara aktiv till att vara passiv. Men faktum är att jag fortfarande loggar in när jag kommer hem från skolan. Dels av gammal vana men också för att jag fortfarande har ett litet antal bekanta som gör samma sak.
Borta är de onödiga smileysarna och de har ersatts av ibland vettiga och ofta roliga diskussioner. Det går, tvärtom vad många tror, finfint att ha viktiga och givande diskussioner via ett chattforum. Det är ett speciellt sätt att kommunicera på som inte liknar något annat men jag är övertygad om att chattande har utvecklat mig och många andra språkligt på ett positivt sätt. Dessutom kan man fortfarande spela röj.
Något annat, mindre smickrande, MSN gav mig var mejladressen axlie88@hotmail.com som min granne/kompis tycke passade mig väl då det bekom sig. Jag vet andra som likt mig sitter fast i icke önskvärda mejladresser såsom blabarskungen@, din_perla@ och papperstapet@ som alla härrör från tiden då MSN skaffades. Det funkar bättre på MSN än på jobbansökningen om man säger så.
fredag 5 februari 2010
One nation under CCTV
Världens mest övervakade samhälle sägs det. Och ja, i nästan alla affärer möts man av skylten "Smile, you're on CCTV!". Man träffar också på säkerhetsvakter som genom walkie talkies kommenterar vad som händer i just deras rulltrappa; "unbelievably handsome young man coming up..", hör man mumlas titt som tätt. Värre är det nog tyvärr för invandrare som inte kommer från Skandinavien.
Jag, som har rent mjöl i påsen, märker mest av övervakningssamhället genom de häftiga reaktionerna kring ämnet. Unga, arga, idealistiska människor älskar att hata CCTV som står för övervakningen och detta smittar av sig på resten av samhället. Eller så är det tvärtom. I vilket fall finns det inga hippa människor som skulle ha något positivt att säga om CCTV. Med George Orwell, V for Vendetta och Linda Rosing i färskt minne är folk livrädda för ett övervakningssamhälle.
Själv är jag varken från eller till. För vad vet man egentligen? Visst är det tråkigt att man måste vara övervakad hela tiden men hur mycket information har jag om hotbilden? Det kanske faktiskt är så att bomberna börjar falla så fort kamerorna släcks? Det finns personer i samhället som förhoppningsvis har bättre koll än jag, så jag säger varken bu eller bä. Men så är jag också en förespråkare för den gyllene, politisk korrekta medelvägen. Tråkigt, säger ni, men hellre det än att häva ur sig åsikter man inte har belägg för.
Å andra sidan: Hur coolt låter inte "Fuck CCTV"?
Jag, som har rent mjöl i påsen, märker mest av övervakningssamhället genom de häftiga reaktionerna kring ämnet. Unga, arga, idealistiska människor älskar att hata CCTV som står för övervakningen och detta smittar av sig på resten av samhället. Eller så är det tvärtom. I vilket fall finns det inga hippa människor som skulle ha något positivt att säga om CCTV. Med George Orwell, V for Vendetta och Linda Rosing i färskt minne är folk livrädda för ett övervakningssamhälle.
Själv är jag varken från eller till. För vad vet man egentligen? Visst är det tråkigt att man måste vara övervakad hela tiden men hur mycket information har jag om hotbilden? Det kanske faktiskt är så att bomberna börjar falla så fort kamerorna släcks? Det finns personer i samhället som förhoppningsvis har bättre koll än jag, så jag säger varken bu eller bä. Men så är jag också en förespråkare för den gyllene, politisk korrekta medelvägen. Tråkigt, säger ni, men hellre det än att häva ur sig åsikter man inte har belägg för.
Å andra sidan: Hur coolt låter inte "Fuck CCTV"?
fredag 29 januari 2010
The device is alife
Så. Efter två tuffa lektioner samt en film på lektionstid är den första skolveckan avklarad. Jag förtjänar helg, ledighet och utgång.
Devisen "Digital på fredag, ARC på lördag" verkar vara vid liv även våren 2010 och livet leker.
(Devisen har dock bytt namn eftersom någon jävla idiot tyckte att världens bästa nattklubb skulle heta "Life" istället för "ARC")
Devisen "Digital på fredag, ARC på lördag" verkar vara vid liv även våren 2010 och livet leker.
(Devisen har dock bytt namn eftersom någon jävla idiot tyckte att världens bästa nattklubb skulle heta "Life" istället för "ARC")
onsdag 27 januari 2010
Puskinka
En uppmärksam läsare kan i kommantarfältet till mitt förra inlägg läsa om "Puskinka". Jag tänkte först skriva vidare bland kommenterna men insåg snart att detta fenomen förtjänar ett eget inlägg.
Puskinka är alltså katten i huset. Tant Annas katt. Varför tant Anna, som kommer från Sverige, väljer att döpa sin katt till Puskinka låter jag vara osagt, men Puskinka är i alla fall namnet (en logiskt men tråkigt förklaring är ju att katten hette så när hon köptes, kanske av en ryss). Det är dock inte bara namnet som man fascineras av kring ämnet Puskinka för det är en mycket speciell katt vi har att göra med.
Första gången mina och Puskinkas vägar korsades var hösten 2008 då jag och Filip var i just detta hus för att hälsa på Cecilia, som då bodde här. Filip, som verkar ogilla djur i allmänhet, var livrädd för den, vad jag då tyckte, ganska harmlösa katten med det underliga namnet. Jag kunde då inte ana hur rätt ute Filip var. Katten är nämligen obehaglig.
Jag är inte överförtjust i katter i största allmänhet, men bra egenskaper hos en katt skulle jag säga är kelig, söt och kanske ska den tycka om sällskap. Det är också ungefär vad man kan begära av en katt, inga orimliga krav. Puskinka däremot är ständigt spänd, ser nästan aggressiv ut och verkar vara rädd för det mesta av mänsklig kontakt. Det är som om hon vet om att hon heter Puskinka.
Ändå vill jag fortfarande kunna etikettera mig som djurvän så jag är beredd att här ge Puskinka en chans men det hindrar mig inte ifrån att rysa till lite när tassarna skrapar mot trägolvet utanför.
(Jag är medveten om att frasen "Puskinka" förekommer väldigt ofta i detta inlägg men det är bara för att det är så roligt att säga och skriva.)
Puskinka är alltså katten i huset. Tant Annas katt. Varför tant Anna, som kommer från Sverige, väljer att döpa sin katt till Puskinka låter jag vara osagt, men Puskinka är i alla fall namnet (en logiskt men tråkigt förklaring är ju att katten hette så när hon köptes, kanske av en ryss). Det är dock inte bara namnet som man fascineras av kring ämnet Puskinka för det är en mycket speciell katt vi har att göra med.
Första gången mina och Puskinkas vägar korsades var hösten 2008 då jag och Filip var i just detta hus för att hälsa på Cecilia, som då bodde här. Filip, som verkar ogilla djur i allmänhet, var livrädd för den, vad jag då tyckte, ganska harmlösa katten med det underliga namnet. Jag kunde då inte ana hur rätt ute Filip var. Katten är nämligen obehaglig.
Jag är inte överförtjust i katter i största allmänhet, men bra egenskaper hos en katt skulle jag säga är kelig, söt och kanske ska den tycka om sällskap. Det är också ungefär vad man kan begära av en katt, inga orimliga krav. Puskinka däremot är ständigt spänd, ser nästan aggressiv ut och verkar vara rädd för det mesta av mänsklig kontakt. Det är som om hon vet om att hon heter Puskinka.
Ändå vill jag fortfarande kunna etikettera mig som djurvän så jag är beredd att här ge Puskinka en chans men det hindrar mig inte ifrån att rysa till lite när tassarna skrapar mot trägolvet utanför.
(Jag är medveten om att frasen "Puskinka" förekommer väldigt ofta i detta inlägg men det är bara för att det är så roligt att säga och skriva.)
tisdag 26 januari 2010
Desperate Houseman
Det gamla hederliga ickeyrket hemmafru har i Sverige länge haft en något tveksam klang kring sig. I den rättmätigt hypade TV-serien Mad Men fascineras vi av hemmafruarnas tillvaro i det amerikanska 50-talet och hemma kom dem upp på tapeten genom snackisen Svenska Hollywoodfruar. I alla fall så känns det inte helt okej att vara hemmafru i Sverige år 2010. Hemmaman då?
Okej eller inte, så har detta i alla fall varit min verklighet den 26 januari 2010 då jag (som b-kursare) har fått en oväntat lugn start på terminen medan Malin (som a-kursare) har fått ta på sig blåstället direkt. Under dagen då Malin var i skolan har herren i huset diskat, städat, handlat och till Malins hemkomst var mackor och kaffe fixat. Imorgon blir det minsann till att ta itu med den växande tvätthögen.
Den spontana känslan är att jag varken är rolig eller fascinerande och att ingen någonsin kommer göra en TV-serie av det här. Bra eller dålig. Möjligen i någon Fyra nyanser av brunt-variant där skrattet fastnar i halsen hos tittarna när jag i min ensamhet kämpar med disken. Jag får koka upp vatten att diska i då varmvattnet i huset har gått sönder igen (det hände på riktigt) och avsnittet slutar med att jag hoppar gråtande ut genom fönstret i ren frustration (det hände inte på riktigt).
Jag känner dock inte att jag har gjort något fult, trots att vi lever i ett samhälle som förbannar såna med vardagar likt min. Jag kan till och med tänka mig att till exempel undertecknads mamma tycker att jag är en ansvarsfull och duktig pojke som tar tag i ovanstående sysslor, men faktum kvarstår att man behöver något mer. På torsdag har jag min första riktiga lektion. Nya klasskamrater och aktiviter kring skolan blir då tillgängliga på allvar.
Gud vad skönt det ska bli.
Okej eller inte, så har detta i alla fall varit min verklighet den 26 januari 2010 då jag (som b-kursare) har fått en oväntat lugn start på terminen medan Malin (som a-kursare) har fått ta på sig blåstället direkt. Under dagen då Malin var i skolan har herren i huset diskat, städat, handlat och till Malins hemkomst var mackor och kaffe fixat. Imorgon blir det minsann till att ta itu med den växande tvätthögen.
Den spontana känslan är att jag varken är rolig eller fascinerande och att ingen någonsin kommer göra en TV-serie av det här. Bra eller dålig. Möjligen i någon Fyra nyanser av brunt-variant där skrattet fastnar i halsen hos tittarna när jag i min ensamhet kämpar med disken. Jag får koka upp vatten att diska i då varmvattnet i huset har gått sönder igen (det hände på riktigt) och avsnittet slutar med att jag hoppar gråtande ut genom fönstret i ren frustration (det hände inte på riktigt).
Jag känner dock inte att jag har gjort något fult, trots att vi lever i ett samhälle som förbannar såna med vardagar likt min. Jag kan till och med tänka mig att till exempel undertecknads mamma tycker att jag är en ansvarsfull och duktig pojke som tar tag i ovanstående sysslor, men faktum kvarstår att man behöver något mer. På torsdag har jag min första riktiga lektion. Nya klasskamrater och aktiviter kring skolan blir då tillgängliga på allvar.
Gud vad skönt det ska bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)