Glömde det viktigaste

Jag skrev ett inlägg om Allsvenskan utan att glömma det viktigaste, nämligen att tippa. Inte för att någon bryr sig, eller för att det har något som helst värde av något slag, utan bara för att det är så himla kul att tippa.

1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. AIK
4. Malmö FF
5. Kalmar FF
6. Örebro SK
7. BK Häcken
8. Helsingborgs IF
9. Djurgården IF
10. Gefle IF
11. Trelleborgs FF
12. Halmstads BK
13. Mjällby IF
14. Brommapojkarna
15. GAIS
16. Åtvidabergs FF

En tippning som går helt enligt vad många "experter" har tippat innan märker jag så här i efterhand. Tråkigt, skrällfattigt och mainstream kanske ni säger. Å andra sidan så går det väl inte att tippa en skräll, då skrällen slutar att vara en skräll vid tippningen?

Nu ska jag se på "riktig fotboll". Chelsea tar emot Inter i Champions Leauge och det kommer givetvis att sluta 3-1 till Chelsea.

Den fula ankungen

Idag sparkar Allsvenskan igång där hemma. Efter vad jag har förstått så är snön precis bortskottad från planerna som knappt är spelbara. Det är alltid en chock när man ska börja titta på allsvensk fotboll igen på våren. Man är van vid Champions League och annan internationell fotboll från vintern, och den usla kvalitén på både spel och planer blir en jättekontrast. Så varför bryr man sig? Kan man inte bara skita i den på alla sätt sämre Allsvenskan och bara plocka de internationella godbitarna?

Svaret ligger i att man tycker om det man känner till. Allsvenskan är som den där eftermiddags-TV-serien man följer när man kommer hem från skolan varje dag. Det är ingen jätteupplevelse, men man vet vad man får och man vet också något om det man får. Man kan spelarna, man känner till arenorna och man älskar att hata journalisterna som skriver om dem. Av samma anledning tycker de flesta att amerikanska filmer med Adam Sandler är mer intressanta än polska med Jacek Sas-Uhrynowski. Folk fortsätter att titta på dåliga Sandlerfilmen, trots att skådespelartalangen knappast kan vara större än nyss nänmde polacks. Man vet i alla fall vad man får. Därför lockar Kalmar FF - IFK Göteborg idag på Fredrikskans.

Dessutom är det fascinerande med fotboll för passionen och lidelsen är samma på alla nivåer. När vi kom till final i Kalles Kaviar Cup som 12-åringar blev vi precis lika glada som när spelarna i Manchester United när de slog Milan nyligen. Kalmar FF-supporterns känslor till Henrik Rydström är antagligen likvärdiga Real Madrid-supporterns till Cristiano Ronaldo, om än på mindre utseendebaserad basis.

Take care

Förkylningen sitter fortfarande i hos både mig och Malin vilket innebär att mitt sociala nätverk mer har blivit till en social linje. Visserligen går jag till universitet och sitter igenom en föreläsningen eller två varje dag, men sedan är jag så orkeslös att sängen och datorn är mitt enda sällskap. Förutom min käresta i samma situation då. Utbyte av baciller i alla ära, men en vecka räcker. Positivt är att jag kommer vara en social duracellkanin som kliver ur sitt skal när kroppen tillåter det. Dricka vin med människor från andra kulturer och så vidare. Jovars.

Mitt myckna hemmasittande den senaste veckan har i alla fall medfört positiva saker då jag har känt mig tvungen att häva min nedladdningsspärr. Ganska osäkra källor från Sverige säger att det är fritt fram att ladda ner i England och jag är inte sen att lyssna. (Inte fritt fram som i att det är lagligt, utan fritt fram som i att man inte åker fast.) Musik som jag tidigare har varit hänvisad till Spotify för att lyssna på, ligger nu tryggt i iPoden och ordningen är återställd. Bussresorna till skolan tackar för tillskottet av såväl den första 2010-raketen Beach House, som de för mig nyligen upptäckta gamla rävarna The Stone Roses.

Nu ska jag se hur Fredrik och Filip sköter sig i nya säsongen av Boston Tea Party.
På återseende.

(Ah fan nödlösning på rubriken. Gjorde som sig bör vid idétorka: indiereferens (titel på Beach Houselåt och vag koppling till mitt tillstånd). Okej?)

Uppdatering

• Snytpapper
• Äckliga lakan
• Mediciner som hade varit receptbelagda i Sverige
• Té
• Champinship Manager 01-02
• Funderingar kring framtiden, faktiskt
• Sjuk

Jag bloggar, alltså finns jag

All inspiration försvann till University of Sussex och internet slutade att fungera. På det viset ursäktar jag mig tillbaka till bloggen efter tre veckors ogiltlig frånvaro. Det är min lapp från mamma till gymnastikläraren.

Trots mitt knappa bloggande har det varit tre hektiska veckor. De har bland annat innehållit lifeutgångar, heltokiga bingokonfrencierer och ändlösa studier av engelsk renässanspoesi. Sist men störst var att famliljen var här på besök och de sitter antagligen på flyget hem i skrivande stund. Som vanligt var det ett kärt återseende och alla var nöjda och glada. Jag saknar dem redan.

Internet är tillbaka så en klar uppryckning på bloggen kan förväntas men det var allt för den här gången. Fucking Hamlet.