Så. Efter två tuffa lektioner samt en film på lektionstid är den första skolveckan avklarad. Jag förtjänar helg, ledighet och utgång.
Devisen "Digital på fredag, ARC på lördag" verkar vara vid liv även våren 2010 och livet leker.
(Devisen har dock bytt namn eftersom någon jävla idiot tyckte att världens bästa nattklubb skulle heta "Life" istället för "ARC")
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Puskinka
En uppmärksam läsare kan i kommantarfältet till mitt förra inlägg läsa om "Puskinka". Jag tänkte först skriva vidare bland kommenterna men insåg snart att detta fenomen förtjänar ett eget inlägg.
Puskinka är alltså katten i huset. Tant Annas katt. Varför tant Anna, som kommer från Sverige, väljer att döpa sin katt till Puskinka låter jag vara osagt, men Puskinka är i alla fall namnet (en logiskt men tråkigt förklaring är ju att katten hette så när hon köptes, kanske av en ryss). Det är dock inte bara namnet som man fascineras av kring ämnet Puskinka för det är en mycket speciell katt vi har att göra med.
Första gången mina och Puskinkas vägar korsades var hösten 2008 då jag och Filip var i just detta hus för att hälsa på Cecilia, som då bodde här. Filip, som verkar ogilla djur i allmänhet, var livrädd för den, vad jag då tyckte, ganska harmlösa katten med det underliga namnet. Jag kunde då inte ana hur rätt ute Filip var. Katten är nämligen obehaglig.
Jag är inte överförtjust i katter i största allmänhet, men bra egenskaper hos en katt skulle jag säga är kelig, söt och kanske ska den tycka om sällskap. Det är också ungefär vad man kan begära av en katt, inga orimliga krav. Puskinka däremot är ständigt spänd, ser nästan aggressiv ut och verkar vara rädd för det mesta av mänsklig kontakt. Det är som om hon vet om att hon heter Puskinka.
Ändå vill jag fortfarande kunna etikettera mig som djurvän så jag är beredd att här ge Puskinka en chans men det hindrar mig inte ifrån att rysa till lite när tassarna skrapar mot trägolvet utanför.
(Jag är medveten om att frasen "Puskinka" förekommer väldigt ofta i detta inlägg men det är bara för att det är så roligt att säga och skriva.)
Puskinka är alltså katten i huset. Tant Annas katt. Varför tant Anna, som kommer från Sverige, väljer att döpa sin katt till Puskinka låter jag vara osagt, men Puskinka är i alla fall namnet (en logiskt men tråkigt förklaring är ju att katten hette så när hon köptes, kanske av en ryss). Det är dock inte bara namnet som man fascineras av kring ämnet Puskinka för det är en mycket speciell katt vi har att göra med.
Första gången mina och Puskinkas vägar korsades var hösten 2008 då jag och Filip var i just detta hus för att hälsa på Cecilia, som då bodde här. Filip, som verkar ogilla djur i allmänhet, var livrädd för den, vad jag då tyckte, ganska harmlösa katten med det underliga namnet. Jag kunde då inte ana hur rätt ute Filip var. Katten är nämligen obehaglig.
Jag är inte överförtjust i katter i största allmänhet, men bra egenskaper hos en katt skulle jag säga är kelig, söt och kanske ska den tycka om sällskap. Det är också ungefär vad man kan begära av en katt, inga orimliga krav. Puskinka däremot är ständigt spänd, ser nästan aggressiv ut och verkar vara rädd för det mesta av mänsklig kontakt. Det är som om hon vet om att hon heter Puskinka.
Ändå vill jag fortfarande kunna etikettera mig som djurvän så jag är beredd att här ge Puskinka en chans men det hindrar mig inte ifrån att rysa till lite när tassarna skrapar mot trägolvet utanför.
(Jag är medveten om att frasen "Puskinka" förekommer väldigt ofta i detta inlägg men det är bara för att det är så roligt att säga och skriva.)
tisdag 26 januari 2010
Desperate Houseman
Det gamla hederliga ickeyrket hemmafru har i Sverige länge haft en något tveksam klang kring sig. I den rättmätigt hypade TV-serien Mad Men fascineras vi av hemmafruarnas tillvaro i det amerikanska 50-talet och hemma kom dem upp på tapeten genom snackisen Svenska Hollywoodfruar. I alla fall så känns det inte helt okej att vara hemmafru i Sverige år 2010. Hemmaman då?
Okej eller inte, så har detta i alla fall varit min verklighet den 26 januari 2010 då jag (som b-kursare) har fått en oväntat lugn start på terminen medan Malin (som a-kursare) har fått ta på sig blåstället direkt. Under dagen då Malin var i skolan har herren i huset diskat, städat, handlat och till Malins hemkomst var mackor och kaffe fixat. Imorgon blir det minsann till att ta itu med den växande tvätthögen.
Den spontana känslan är att jag varken är rolig eller fascinerande och att ingen någonsin kommer göra en TV-serie av det här. Bra eller dålig. Möjligen i någon Fyra nyanser av brunt-variant där skrattet fastnar i halsen hos tittarna när jag i min ensamhet kämpar med disken. Jag får koka upp vatten att diska i då varmvattnet i huset har gått sönder igen (det hände på riktigt) och avsnittet slutar med att jag hoppar gråtande ut genom fönstret i ren frustration (det hände inte på riktigt).
Jag känner dock inte att jag har gjort något fult, trots att vi lever i ett samhälle som förbannar såna med vardagar likt min. Jag kan till och med tänka mig att till exempel undertecknads mamma tycker att jag är en ansvarsfull och duktig pojke som tar tag i ovanstående sysslor, men faktum kvarstår att man behöver något mer. På torsdag har jag min första riktiga lektion. Nya klasskamrater och aktiviter kring skolan blir då tillgängliga på allvar.
Gud vad skönt det ska bli.
Okej eller inte, så har detta i alla fall varit min verklighet den 26 januari 2010 då jag (som b-kursare) har fått en oväntat lugn start på terminen medan Malin (som a-kursare) har fått ta på sig blåstället direkt. Under dagen då Malin var i skolan har herren i huset diskat, städat, handlat och till Malins hemkomst var mackor och kaffe fixat. Imorgon blir det minsann till att ta itu med den växande tvätthögen.
Den spontana känslan är att jag varken är rolig eller fascinerande och att ingen någonsin kommer göra en TV-serie av det här. Bra eller dålig. Möjligen i någon Fyra nyanser av brunt-variant där skrattet fastnar i halsen hos tittarna när jag i min ensamhet kämpar med disken. Jag får koka upp vatten att diska i då varmvattnet i huset har gått sönder igen (det hände på riktigt) och avsnittet slutar med att jag hoppar gråtande ut genom fönstret i ren frustration (det hände inte på riktigt).
Jag känner dock inte att jag har gjort något fult, trots att vi lever i ett samhälle som förbannar såna med vardagar likt min. Jag kan till och med tänka mig att till exempel undertecknads mamma tycker att jag är en ansvarsfull och duktig pojke som tar tag i ovanstående sysslor, men faktum kvarstår att man behöver något mer. På torsdag har jag min första riktiga lektion. Nya klasskamrater och aktiviter kring skolan blir då tillgängliga på allvar.
Gud vad skönt det ska bli.
fredag 22 januari 2010
Bubblan som sprack
Jag kände mig som en världsmedborgare. London var väl ingenting? Jag hade redan varit i staden flera gånger innan och vägrade imponeras av storleken, vräkigheten och tempot när jag och Malin var där igår. Nyss hemkommen från Manhattan vafan?
Sedan klev vi in i vansinnigheten, förklädd till sjukt stora Hyde Park mitt i stan. Efter en stunds promenad noterade vi en papegoja i ett träd. En papegoja! Såna ska ju sitta i burar och vara söta, alternativt på pirataxlar och vara roliga i överskattade hollywoodfilmer.
Fort fram med kameran, fan zoomen funkar inte, en bild, nej han vänder ryggen mot, två bilder, byta vinkel, tre bilder. Samtidigt strosar en ung kvinna förbi oss med hennes trendriktiga hund och konstaterar kallt att det finns ca 4000 stycken i parken och att man får skjuta dem "at sight".
Lite längre in i parken fann vi Albert's Memorial där arkitekten hade fokuserat mycket på guld. Plötsligt var man från Torslanda igen.
Sedan klev vi in i vansinnigheten, förklädd till sjukt stora Hyde Park mitt i stan. Efter en stunds promenad noterade vi en papegoja i ett träd. En papegoja! Såna ska ju sitta i burar och vara söta, alternativt på pirataxlar och vara roliga i överskattade hollywoodfilmer.
Fort fram med kameran, fan zoomen funkar inte, en bild, nej han vänder ryggen mot, två bilder, byta vinkel, tre bilder. Samtidigt strosar en ung kvinna förbi oss med hennes trendriktiga hund och konstaterar kallt att det finns ca 4000 stycken i parken och att man får skjuta dem "at sight".
Lite längre in i parken fann vi Albert's Memorial där arkitekten hade fokuserat mycket på guld. Plötsligt var man från Torslanda igen.
onsdag 20 januari 2010
Anledningen till att puben är populär i England
Britternas förmåga att sköta om sina hem har idag visat sitt rätta ansikte då den idylliska tillvaron på vår kära gata i viss mån har raserats (om än tillfälligt, förhoppningsvis). Den så uppskattade central heatingen lämnade oss ungefär samtidigt som temperaturen utomhus också sjönk från "behaglig" till "ruggig". Detta medförde en ganska kall natt. Senare på morgonen märkte vi att även varmvattnet var borta och strax därefter slutade vår spis att fungera. Nämnde jag att det har regnat hela dagen?
Nu finns det ingen egentlig anledning till oro. Värmen ska vara fixad imorgon och vi har fått ett värmeelement som håller oss varma så länge. Spisen fixas enkelt genom ett inköp av vad vi tekniknördar väljer att kalla en "moj". Elaka tungor på 47, Queens Park Road hävdar för övrigt att alla dessa "incidenter" beror på vi inte har betalat hyran än. Men inte skulle väl tant Anna? Det ska i alla fall också åtgärdas imorgon.
Nu sitter vi i våra sängar med varsin laptop och åtnjuter vad vårat trådlösa nätverk har att erbjuda. Det fungerar i alla fall fint. Än så länge.
Nu finns det ingen egentlig anledning till oro. Värmen ska vara fixad imorgon och vi har fått ett värmeelement som håller oss varma så länge. Spisen fixas enkelt genom ett inköp av vad vi tekniknördar väljer att kalla en "moj". Elaka tungor på 47, Queens Park Road hävdar för övrigt att alla dessa "incidenter" beror på vi inte har betalat hyran än. Men inte skulle väl tant Anna? Det ska i alla fall också åtgärdas imorgon.
Nu sitter vi i våra sängar med varsin laptop och åtnjuter vad vårat trådlösa nätverk har att erbjuda. Det fungerar i alla fall fint. Än så länge.
tisdag 19 januari 2010
47, Queen's Park Road
Jag har redan uttryckt min vurm över hur väl våran adress passar som bloggtitel och tänker nu mer ingående berätta om vårat nya boende. Att ta promenaden från min gamla adress hos en parodiskt sträng kinestant upp till Queens Park Road med genomgulliga Anna är som att kliva in i en helt ny värld. Heltäckningsmatta har bytts till charmigt trägolv, helveteskyla har bytts mot centralvärme och halva tapeter har bytts mot hela tapeter. Gott så kan tyckas.
Och gott så tycks också. Men visst fan saknar jag St James´ Street. När varje morgon är en kamp mot kyla och trängsel, när varje dusch är detsamma. Nu ska jag inte måla upp det så svart och vitt som man tenderar att göra i bloggar, vi är trots allt två stycken som samsas om ett rum på ca 20 kvadrat. Men livet här verkar te sig lite annorlunda. För att måla upp en bild kan meddelas att vi igår genomförde storhandling med värmeljus och tvättkorg på inköpslistan. Sedan lagade jag maten och Malin tog disken.
Heja Ernst!
Och gott så tycks också. Men visst fan saknar jag St James´ Street. När varje morgon är en kamp mot kyla och trängsel, när varje dusch är detsamma. Nu ska jag inte måla upp det så svart och vitt som man tenderar att göra i bloggar, vi är trots allt två stycken som samsas om ett rum på ca 20 kvadrat. Men livet här verkar te sig lite annorlunda. För att måla upp en bild kan meddelas att vi igår genomförde storhandling med värmeljus och tvättkorg på inköpslistan. Sedan lagade jag maten och Malin tog disken.
Heja Ernst!
måndag 18 januari 2010
Ny adress, ny blogg
Sensommaren 2008 startade jag bloggen Untoubtedly. Jag var precis inflyttad till Brighton där jag skulle läsa en termin engelska och jag var mycket nervös. Skulle jag lyckas hitta något bra boende? Skulle jag hitta goda bekantskaper i klassen? Blir jag överkörd av en bil som kommer från fel håll? Det var tankar som simmade runt i mitt huvud när jag satt och knåpade på det första inlägget endast dryga kilometern ifrån där jag sitter nu. Allt löste sig galant (sånär som på att jag bodde på ca 6 kvadrat och att tapeterna hängde ner i ansiktet på mig när jag sov) och jag hade en underbar tid i Brighton.
Nu har jag återigen flyttat till Brighton och nyss startat den här bloggen som i sin utformning kommer att vara mycket lik den förra, men om det finns likheter mellan förra gången jag bloggade och denna så finns det minst lika många skillnader. Den här gången flyttar jag till exempel inte ensam. Malin är med mig på resan och vi bor också ihop för första gången. Så om jag förra gången hade tankar om ensamhet så är det snarare tankar om brist på ensamhet som ligger och simmar där idag. Det och att det kommer bli fruktansvärt roligt. Om inte annat så har vi ju våra laptops.
Egentligen fick jag infallet att börja blogga redan runt nyår för att få utnyttja den kanske största befogenheten med blogg; att få göra sammanfattande listor om som året som gått. Det hela föll faktiskt på att jag inte hittade ett bloggnamn. Ett problem som löste sig när jag flyttade in på 47, Queen's Park Road. Visst är det fantastiskt?
Nu har jag återigen flyttat till Brighton och nyss startat den här bloggen som i sin utformning kommer att vara mycket lik den förra, men om det finns likheter mellan förra gången jag bloggade och denna så finns det minst lika många skillnader. Den här gången flyttar jag till exempel inte ensam. Malin är med mig på resan och vi bor också ihop för första gången. Så om jag förra gången hade tankar om ensamhet så är det snarare tankar om brist på ensamhet som ligger och simmar där idag. Det och att det kommer bli fruktansvärt roligt. Om inte annat så har vi ju våra laptops.
Egentligen fick jag infallet att börja blogga redan runt nyår för att få utnyttja den kanske största befogenheten med blogg; att få göra sammanfattande listor om som året som gått. Det hela föll faktiskt på att jag inte hittade ett bloggnamn. Ett problem som löste sig när jag flyttade in på 47, Queen's Park Road. Visst är det fantastiskt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)