Jag skrev ett inlägg om Allsvenskan utan att glömma det viktigaste, nämligen att tippa. Inte för att någon bryr sig, eller för att det har något som helst värde av något slag, utan bara för att det är så himla kul att tippa.
1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. AIK
4. Malmö FF
5. Kalmar FF
6. Örebro SK
7. BK Häcken
8. Helsingborgs IF
9. Djurgården IF
10. Gefle IF
11. Trelleborgs FF
12. Halmstads BK
13. Mjällby IF
14. Brommapojkarna
15. GAIS
16. Åtvidabergs FF
En tippning som går helt enligt vad många "experter" har tippat innan märker jag så här i efterhand. Tråkigt, skrällfattigt och mainstream kanske ni säger. Å andra sidan så går det väl inte att tippa en skräll, då skrällen slutar att vara en skräll vid tippningen?
Nu ska jag se på "riktig fotboll". Chelsea tar emot Inter i Champions Leauge och det kommer givetvis att sluta 3-1 till Chelsea.
tisdag 16 mars 2010
lördag 13 mars 2010
Den fula ankungen
Idag sparkar Allsvenskan igång där hemma. Efter vad jag har förstått så är snön precis bortskottad från planerna som knappt är spelbara. Det är alltid en chock när man ska börja titta på allsvensk fotboll igen på våren. Man är van vid Champions League och annan internationell fotboll från vintern, och den usla kvalitén på både spel och planer blir en jättekontrast. Så varför bryr man sig? Kan man inte bara skita i den på alla sätt sämre Allsvenskan och bara plocka de internationella godbitarna?
Svaret ligger i att man tycker om det man känner till. Allsvenskan är som den där eftermiddags-TV-serien man följer när man kommer hem från skolan varje dag. Det är ingen jätteupplevelse, men man vet vad man får och man vet också något om det man får. Man kan spelarna, man känner till arenorna och man älskar att hata journalisterna som skriver om dem. Av samma anledning tycker de flesta att amerikanska filmer med Adam Sandler är mer intressanta än polska med Jacek Sas-Uhrynowski. Folk fortsätter att titta på dåliga Sandlerfilmen, trots att skådespelartalangen knappast kan vara större än nyss nänmde polacks. Man vet i alla fall vad man får. Därför lockar Kalmar FF - IFK Göteborg idag på Fredrikskans.
Dessutom är det fascinerande med fotboll för passionen och lidelsen är samma på alla nivåer. När vi kom till final i Kalles Kaviar Cup som 12-åringar blev vi precis lika glada som när spelarna i Manchester United när de slog Milan nyligen. Kalmar FF-supporterns känslor till Henrik Rydström är antagligen likvärdiga Real Madrid-supporterns till Cristiano Ronaldo, om än på mindre utseendebaserad basis.
Svaret ligger i att man tycker om det man känner till. Allsvenskan är som den där eftermiddags-TV-serien man följer när man kommer hem från skolan varje dag. Det är ingen jätteupplevelse, men man vet vad man får och man vet också något om det man får. Man kan spelarna, man känner till arenorna och man älskar att hata journalisterna som skriver om dem. Av samma anledning tycker de flesta att amerikanska filmer med Adam Sandler är mer intressanta än polska med Jacek Sas-Uhrynowski. Folk fortsätter att titta på dåliga Sandlerfilmen, trots att skådespelartalangen knappast kan vara större än nyss nänmde polacks. Man vet i alla fall vad man får. Därför lockar Kalmar FF - IFK Göteborg idag på Fredrikskans.
Dessutom är det fascinerande med fotboll för passionen och lidelsen är samma på alla nivåer. När vi kom till final i Kalles Kaviar Cup som 12-åringar blev vi precis lika glada som när spelarna i Manchester United när de slog Milan nyligen. Kalmar FF-supporterns känslor till Henrik Rydström är antagligen likvärdiga Real Madrid-supporterns till Cristiano Ronaldo, om än på mindre utseendebaserad basis.
tisdag 9 mars 2010
Take care
Förkylningen sitter fortfarande i hos både mig och Malin vilket innebär att mitt sociala nätverk mer har blivit till en social linje. Visserligen går jag till universitet och sitter igenom en föreläsningen eller två varje dag, men sedan är jag så orkeslös att sängen och datorn är mitt enda sällskap. Förutom min käresta i samma situation då. Utbyte av baciller i alla ära, men en vecka räcker. Positivt är att jag kommer vara en social duracellkanin som kliver ur sitt skal när kroppen tillåter det. Dricka vin med människor från andra kulturer och så vidare. Jovars.
Mitt myckna hemmasittande den senaste veckan har i alla fall medfört positiva saker då jag har känt mig tvungen att häva min nedladdningsspärr. Ganska osäkra källor från Sverige säger att det är fritt fram att ladda ner i England och jag är inte sen att lyssna. (Inte fritt fram som i att det är lagligt, utan fritt fram som i att man inte åker fast.) Musik som jag tidigare har varit hänvisad till Spotify för att lyssna på, ligger nu tryggt i iPoden och ordningen är återställd. Bussresorna till skolan tackar för tillskottet av såväl den första 2010-raketen Beach House, som de för mig nyligen upptäckta gamla rävarna The Stone Roses.
Nu ska jag se hur Fredrik och Filip sköter sig i nya säsongen av Boston Tea Party.
På återseende.
(Ah fan nödlösning på rubriken. Gjorde som sig bör vid idétorka: indiereferens (titel på Beach Houselåt och vag koppling till mitt tillstånd). Okej?)
Mitt myckna hemmasittande den senaste veckan har i alla fall medfört positiva saker då jag har känt mig tvungen att häva min nedladdningsspärr. Ganska osäkra källor från Sverige säger att det är fritt fram att ladda ner i England och jag är inte sen att lyssna. (Inte fritt fram som i att det är lagligt, utan fritt fram som i att man inte åker fast.) Musik som jag tidigare har varit hänvisad till Spotify för att lyssna på, ligger nu tryggt i iPoden och ordningen är återställd. Bussresorna till skolan tackar för tillskottet av såväl den första 2010-raketen Beach House, som de för mig nyligen upptäckta gamla rävarna The Stone Roses.
Nu ska jag se hur Fredrik och Filip sköter sig i nya säsongen av Boston Tea Party.
På återseende.
(Ah fan nödlösning på rubriken. Gjorde som sig bör vid idétorka: indiereferens (titel på Beach Houselåt och vag koppling till mitt tillstånd). Okej?)
lördag 6 mars 2010
Uppdatering
- Snytpapper
- Äckliga lakan
- Mediciner som hade varit receptbelagda i Sverige
- Té
- Champinship Manager 01-02
- Funderingar kring framtiden, faktiskt
- Sjuk
onsdag 3 mars 2010
Jag bloggar, alltså finns jag
All inspiration försvann till University of Sussex och internet slutade att fungera. På det viset ursäktar jag mig tillbaka till bloggen efter tre veckors ogiltlig frånvaro. Det är min lapp från mamma till gymnastikläraren.
Trots mitt knappa bloggande har det varit tre hektiska veckor. De har bland annat innehållit lifeutgångar, heltokiga bingokonfrencierer och ändlösa studier av engelsk renässanspoesi. Sist men störst var att famliljen var här på besök och de sitter antagligen på flyget hem i skrivande stund. Som vanligt var det ett kärt återseende och alla var nöjda och glada. Jag saknar dem redan.
Internet är tillbaka så en klar uppryckning på bloggen kan förväntas men det var allt för den här gången. Fucking Hamlet.
Trots mitt knappa bloggande har det varit tre hektiska veckor. De har bland annat innehållit lifeutgångar, heltokiga bingokonfrencierer och ändlösa studier av engelsk renässanspoesi. Sist men störst var att famliljen var här på besök och de sitter antagligen på flyget hem i skrivande stund. Som vanligt var det ett kärt återseende och alla var nöjda och glada. Jag saknar dem redan.
Internet är tillbaka så en klar uppryckning på bloggen kan förväntas men det var allt för den här gången. Fucking Hamlet.
fredag 12 februari 2010
Reflektioner från Avatar - James Cameron fuskar
Det pratas ofta om att svensk film "suger". Jag kan absolut hålla med om att det finns något patetiskt över många svenska filmer. Något som blir extra tydligt när svenska filmer försöker efterlikna Hollywood. Satsningar som Gangster hånas och större satsningar som Arn känns inte riktigt på riktigt. Däremot har det kommit fram många bra svenska filmer de senaste åren som talar ett annat språk.
Jens Jonsson (Ping- Pongkingen), Ruben Östlund (De Ofrivilliga) och Tomas Alfredsson (Låt Den Rätte Komma In) har alla visat på senare år att det visst finns svenskar som är fantastiskt bra på att göra film. Dessa tre är exempel på regissörer som utan större budget gör intressanta och tänkvärda filmer. De får vända på varenda krona och utnyttja allt de lärt sig i sina filmutbildningar för att lyckas, och det gör de också.
Men så finns det såna som James Cameron, i den stora världen, som jobbar precis tvärtom. Trots bristfällig dialog och en helt vanlig krigsfilmsretorik lyckas han ändå skapa en helt fantastisk filmupplevelse i Avatar. Allt för att man måste kapitulera fullständigt inför de miljöer han skapar tack vare specialeffekter och sjukt mycket pengar. Såväl miljontals dollar som Oscarsnomineringar regnar också in. Det känns lite som att han fuskar. Jens Jonsson kan vara hur briljant som helst med Ping-Pongkungen men det blir liksom inte samma upplevelse och någon Oscar lär han aldrig få.
Men visst kan de få vara två fantastiska filmer på två olika sätt? De delar ingenting utöver betyget 4 av 5 tiaror av bloggen.
Jens Jonsson (Ping- Pongkingen), Ruben Östlund (De Ofrivilliga) och Tomas Alfredsson (Låt Den Rätte Komma In) har alla visat på senare år att det visst finns svenskar som är fantastiskt bra på att göra film. Dessa tre är exempel på regissörer som utan större budget gör intressanta och tänkvärda filmer. De får vända på varenda krona och utnyttja allt de lärt sig i sina filmutbildningar för att lyckas, och det gör de också.
Men så finns det såna som James Cameron, i den stora världen, som jobbar precis tvärtom. Trots bristfällig dialog och en helt vanlig krigsfilmsretorik lyckas han ändå skapa en helt fantastisk filmupplevelse i Avatar. Allt för att man måste kapitulera fullständigt inför de miljöer han skapar tack vare specialeffekter och sjukt mycket pengar. Såväl miljontals dollar som Oscarsnomineringar regnar också in. Det känns lite som att han fuskar. Jens Jonsson kan vara hur briljant som helst med Ping-Pongkungen men det blir liksom inte samma upplevelse och någon Oscar lär han aldrig få.
Men visst kan de få vara två fantastiska filmer på två olika sätt? De delar ingenting utöver betyget 4 av 5 tiaror av bloggen.
Gratitude
På väg hem ifrån en något sämre utekväll i tisdags fann jag ett busskort på marken. Busskorten här sträcker sig över tre månader och det går inte att få ett nytt vid förlust. Det var därför ett ytterst värdefullt ting jag funnit. På kortet fanns det som tur var namn , bild och telefonnummer så kortert skulle så småningom återfå sin ägare.
Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?
Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.
Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.
Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?
Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.
Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.
måndag 8 februari 2010
Du har fått chatt
Jag var 14 år. Jag och min granne/kompis satt framför datorn hemma på Trollrunan och gjorde vad man gjorde då. Detta var pre-bredband så troligen var vi inte uppkopplade på internet. Kanske spelade vi Fifa 2002, kanske spelade vi Liero, ett jättegammalt spel där man var en mask och skulle döda andra maskar. I vilket fall så kom vi att prata om MSN.
Han hade det, de flesta i klassen hade det, jag ville också ha det. Möjligheterna när man klev in i chattvärlden verkade oändliga. Man kunde prata med flera personer samtidigt, man kunde skicka smileys, man kunde spela röj online! Vilket röj! Det var också skrämmande. Man outade sig lite. Vilka kunde man bli vän med? Vilka vågade man prata med? I den tidiga tonårsvärlden man befann sig i var MSN livsfarligt och underbart.
Jag bestämde mig för att skaffa MSN där och då och min chattkarriär hade börjat. De närmaste åren var onlinechatten en syssla. Man gick hem från skolan och loggade in på MSN. Väl där sades inte mycket matnyttigt och med tiden gick aktiviteten från att vara aktiv till att vara passiv. Men faktum är att jag fortfarande loggar in när jag kommer hem från skolan. Dels av gammal vana men också för att jag fortfarande har ett litet antal bekanta som gör samma sak.
Borta är de onödiga smileysarna och de har ersatts av ibland vettiga och ofta roliga diskussioner. Det går, tvärtom vad många tror, finfint att ha viktiga och givande diskussioner via ett chattforum. Det är ett speciellt sätt att kommunicera på som inte liknar något annat men jag är övertygad om att chattande har utvecklat mig och många andra språkligt på ett positivt sätt. Dessutom kan man fortfarande spela röj.
Något annat, mindre smickrande, MSN gav mig var mejladressen axlie88@hotmail.com som min granne/kompis tycke passade mig väl då det bekom sig. Jag vet andra som likt mig sitter fast i icke önskvärda mejladresser såsom blabarskungen@, din_perla@ och papperstapet@ som alla härrör från tiden då MSN skaffades. Det funkar bättre på MSN än på jobbansökningen om man säger så.
Han hade det, de flesta i klassen hade det, jag ville också ha det. Möjligheterna när man klev in i chattvärlden verkade oändliga. Man kunde prata med flera personer samtidigt, man kunde skicka smileys, man kunde spela röj online! Vilket röj! Det var också skrämmande. Man outade sig lite. Vilka kunde man bli vän med? Vilka vågade man prata med? I den tidiga tonårsvärlden man befann sig i var MSN livsfarligt och underbart.
Jag bestämde mig för att skaffa MSN där och då och min chattkarriär hade börjat. De närmaste åren var onlinechatten en syssla. Man gick hem från skolan och loggade in på MSN. Väl där sades inte mycket matnyttigt och med tiden gick aktiviteten från att vara aktiv till att vara passiv. Men faktum är att jag fortfarande loggar in när jag kommer hem från skolan. Dels av gammal vana men också för att jag fortfarande har ett litet antal bekanta som gör samma sak.
Borta är de onödiga smileysarna och de har ersatts av ibland vettiga och ofta roliga diskussioner. Det går, tvärtom vad många tror, finfint att ha viktiga och givande diskussioner via ett chattforum. Det är ett speciellt sätt att kommunicera på som inte liknar något annat men jag är övertygad om att chattande har utvecklat mig och många andra språkligt på ett positivt sätt. Dessutom kan man fortfarande spela röj.
Något annat, mindre smickrande, MSN gav mig var mejladressen axlie88@hotmail.com som min granne/kompis tycke passade mig väl då det bekom sig. Jag vet andra som likt mig sitter fast i icke önskvärda mejladresser såsom blabarskungen@, din_perla@ och papperstapet@ som alla härrör från tiden då MSN skaffades. Det funkar bättre på MSN än på jobbansökningen om man säger så.
fredag 5 februari 2010
One nation under CCTV
Världens mest övervakade samhälle sägs det. Och ja, i nästan alla affärer möts man av skylten "Smile, you're on CCTV!". Man träffar också på säkerhetsvakter som genom walkie talkies kommenterar vad som händer i just deras rulltrappa; "unbelievably handsome young man coming up..", hör man mumlas titt som tätt. Värre är det nog tyvärr för invandrare som inte kommer från Skandinavien.
Jag, som har rent mjöl i påsen, märker mest av övervakningssamhället genom de häftiga reaktionerna kring ämnet. Unga, arga, idealistiska människor älskar att hata CCTV som står för övervakningen och detta smittar av sig på resten av samhället. Eller så är det tvärtom. I vilket fall finns det inga hippa människor som skulle ha något positivt att säga om CCTV. Med George Orwell, V for Vendetta och Linda Rosing i färskt minne är folk livrädda för ett övervakningssamhälle.
Själv är jag varken från eller till. För vad vet man egentligen? Visst är det tråkigt att man måste vara övervakad hela tiden men hur mycket information har jag om hotbilden? Det kanske faktiskt är så att bomberna börjar falla så fort kamerorna släcks? Det finns personer i samhället som förhoppningsvis har bättre koll än jag, så jag säger varken bu eller bä. Men så är jag också en förespråkare för den gyllene, politisk korrekta medelvägen. Tråkigt, säger ni, men hellre det än att häva ur sig åsikter man inte har belägg för.
Å andra sidan: Hur coolt låter inte "Fuck CCTV"?
Jag, som har rent mjöl i påsen, märker mest av övervakningssamhället genom de häftiga reaktionerna kring ämnet. Unga, arga, idealistiska människor älskar att hata CCTV som står för övervakningen och detta smittar av sig på resten av samhället. Eller så är det tvärtom. I vilket fall finns det inga hippa människor som skulle ha något positivt att säga om CCTV. Med George Orwell, V for Vendetta och Linda Rosing i färskt minne är folk livrädda för ett övervakningssamhälle.
Själv är jag varken från eller till. För vad vet man egentligen? Visst är det tråkigt att man måste vara övervakad hela tiden men hur mycket information har jag om hotbilden? Det kanske faktiskt är så att bomberna börjar falla så fort kamerorna släcks? Det finns personer i samhället som förhoppningsvis har bättre koll än jag, så jag säger varken bu eller bä. Men så är jag också en förespråkare för den gyllene, politisk korrekta medelvägen. Tråkigt, säger ni, men hellre det än att häva ur sig åsikter man inte har belägg för.
Å andra sidan: Hur coolt låter inte "Fuck CCTV"?
fredag 29 januari 2010
The device is alife
Så. Efter två tuffa lektioner samt en film på lektionstid är den första skolveckan avklarad. Jag förtjänar helg, ledighet och utgång.
Devisen "Digital på fredag, ARC på lördag" verkar vara vid liv även våren 2010 och livet leker.
(Devisen har dock bytt namn eftersom någon jävla idiot tyckte att världens bästa nattklubb skulle heta "Life" istället för "ARC")
Devisen "Digital på fredag, ARC på lördag" verkar vara vid liv även våren 2010 och livet leker.
(Devisen har dock bytt namn eftersom någon jävla idiot tyckte att världens bästa nattklubb skulle heta "Life" istället för "ARC")
onsdag 27 januari 2010
Puskinka
En uppmärksam läsare kan i kommantarfältet till mitt förra inlägg läsa om "Puskinka". Jag tänkte först skriva vidare bland kommenterna men insåg snart att detta fenomen förtjänar ett eget inlägg.
Puskinka är alltså katten i huset. Tant Annas katt. Varför tant Anna, som kommer från Sverige, väljer att döpa sin katt till Puskinka låter jag vara osagt, men Puskinka är i alla fall namnet (en logiskt men tråkigt förklaring är ju att katten hette så när hon köptes, kanske av en ryss). Det är dock inte bara namnet som man fascineras av kring ämnet Puskinka för det är en mycket speciell katt vi har att göra med.
Första gången mina och Puskinkas vägar korsades var hösten 2008 då jag och Filip var i just detta hus för att hälsa på Cecilia, som då bodde här. Filip, som verkar ogilla djur i allmänhet, var livrädd för den, vad jag då tyckte, ganska harmlösa katten med det underliga namnet. Jag kunde då inte ana hur rätt ute Filip var. Katten är nämligen obehaglig.
Jag är inte överförtjust i katter i största allmänhet, men bra egenskaper hos en katt skulle jag säga är kelig, söt och kanske ska den tycka om sällskap. Det är också ungefär vad man kan begära av en katt, inga orimliga krav. Puskinka däremot är ständigt spänd, ser nästan aggressiv ut och verkar vara rädd för det mesta av mänsklig kontakt. Det är som om hon vet om att hon heter Puskinka.
Ändå vill jag fortfarande kunna etikettera mig som djurvän så jag är beredd att här ge Puskinka en chans men det hindrar mig inte ifrån att rysa till lite när tassarna skrapar mot trägolvet utanför.
(Jag är medveten om att frasen "Puskinka" förekommer väldigt ofta i detta inlägg men det är bara för att det är så roligt att säga och skriva.)
Puskinka är alltså katten i huset. Tant Annas katt. Varför tant Anna, som kommer från Sverige, väljer att döpa sin katt till Puskinka låter jag vara osagt, men Puskinka är i alla fall namnet (en logiskt men tråkigt förklaring är ju att katten hette så när hon köptes, kanske av en ryss). Det är dock inte bara namnet som man fascineras av kring ämnet Puskinka för det är en mycket speciell katt vi har att göra med.
Första gången mina och Puskinkas vägar korsades var hösten 2008 då jag och Filip var i just detta hus för att hälsa på Cecilia, som då bodde här. Filip, som verkar ogilla djur i allmänhet, var livrädd för den, vad jag då tyckte, ganska harmlösa katten med det underliga namnet. Jag kunde då inte ana hur rätt ute Filip var. Katten är nämligen obehaglig.
Jag är inte överförtjust i katter i största allmänhet, men bra egenskaper hos en katt skulle jag säga är kelig, söt och kanske ska den tycka om sällskap. Det är också ungefär vad man kan begära av en katt, inga orimliga krav. Puskinka däremot är ständigt spänd, ser nästan aggressiv ut och verkar vara rädd för det mesta av mänsklig kontakt. Det är som om hon vet om att hon heter Puskinka.
Ändå vill jag fortfarande kunna etikettera mig som djurvän så jag är beredd att här ge Puskinka en chans men det hindrar mig inte ifrån att rysa till lite när tassarna skrapar mot trägolvet utanför.
(Jag är medveten om att frasen "Puskinka" förekommer väldigt ofta i detta inlägg men det är bara för att det är så roligt att säga och skriva.)
tisdag 26 januari 2010
Desperate Houseman
Det gamla hederliga ickeyrket hemmafru har i Sverige länge haft en något tveksam klang kring sig. I den rättmätigt hypade TV-serien Mad Men fascineras vi av hemmafruarnas tillvaro i det amerikanska 50-talet och hemma kom dem upp på tapeten genom snackisen Svenska Hollywoodfruar. I alla fall så känns det inte helt okej att vara hemmafru i Sverige år 2010. Hemmaman då?
Okej eller inte, så har detta i alla fall varit min verklighet den 26 januari 2010 då jag (som b-kursare) har fått en oväntat lugn start på terminen medan Malin (som a-kursare) har fått ta på sig blåstället direkt. Under dagen då Malin var i skolan har herren i huset diskat, städat, handlat och till Malins hemkomst var mackor och kaffe fixat. Imorgon blir det minsann till att ta itu med den växande tvätthögen.
Den spontana känslan är att jag varken är rolig eller fascinerande och att ingen någonsin kommer göra en TV-serie av det här. Bra eller dålig. Möjligen i någon Fyra nyanser av brunt-variant där skrattet fastnar i halsen hos tittarna när jag i min ensamhet kämpar med disken. Jag får koka upp vatten att diska i då varmvattnet i huset har gått sönder igen (det hände på riktigt) och avsnittet slutar med att jag hoppar gråtande ut genom fönstret i ren frustration (det hände inte på riktigt).
Jag känner dock inte att jag har gjort något fult, trots att vi lever i ett samhälle som förbannar såna med vardagar likt min. Jag kan till och med tänka mig att till exempel undertecknads mamma tycker att jag är en ansvarsfull och duktig pojke som tar tag i ovanstående sysslor, men faktum kvarstår att man behöver något mer. På torsdag har jag min första riktiga lektion. Nya klasskamrater och aktiviter kring skolan blir då tillgängliga på allvar.
Gud vad skönt det ska bli.
Okej eller inte, så har detta i alla fall varit min verklighet den 26 januari 2010 då jag (som b-kursare) har fått en oväntat lugn start på terminen medan Malin (som a-kursare) har fått ta på sig blåstället direkt. Under dagen då Malin var i skolan har herren i huset diskat, städat, handlat och till Malins hemkomst var mackor och kaffe fixat. Imorgon blir det minsann till att ta itu med den växande tvätthögen.
Den spontana känslan är att jag varken är rolig eller fascinerande och att ingen någonsin kommer göra en TV-serie av det här. Bra eller dålig. Möjligen i någon Fyra nyanser av brunt-variant där skrattet fastnar i halsen hos tittarna när jag i min ensamhet kämpar med disken. Jag får koka upp vatten att diska i då varmvattnet i huset har gått sönder igen (det hände på riktigt) och avsnittet slutar med att jag hoppar gråtande ut genom fönstret i ren frustration (det hände inte på riktigt).
Jag känner dock inte att jag har gjort något fult, trots att vi lever i ett samhälle som förbannar såna med vardagar likt min. Jag kan till och med tänka mig att till exempel undertecknads mamma tycker att jag är en ansvarsfull och duktig pojke som tar tag i ovanstående sysslor, men faktum kvarstår att man behöver något mer. På torsdag har jag min första riktiga lektion. Nya klasskamrater och aktiviter kring skolan blir då tillgängliga på allvar.
Gud vad skönt det ska bli.
fredag 22 januari 2010
Bubblan som sprack
Jag kände mig som en världsmedborgare. London var väl ingenting? Jag hade redan varit i staden flera gånger innan och vägrade imponeras av storleken, vräkigheten och tempot när jag och Malin var där igår. Nyss hemkommen från Manhattan vafan?
Sedan klev vi in i vansinnigheten, förklädd till sjukt stora Hyde Park mitt i stan. Efter en stunds promenad noterade vi en papegoja i ett träd. En papegoja! Såna ska ju sitta i burar och vara söta, alternativt på pirataxlar och vara roliga i överskattade hollywoodfilmer.
Fort fram med kameran, fan zoomen funkar inte, en bild, nej han vänder ryggen mot, två bilder, byta vinkel, tre bilder. Samtidigt strosar en ung kvinna förbi oss med hennes trendriktiga hund och konstaterar kallt att det finns ca 4000 stycken i parken och att man får skjuta dem "at sight".
Lite längre in i parken fann vi Albert's Memorial där arkitekten hade fokuserat mycket på guld. Plötsligt var man från Torslanda igen.
Sedan klev vi in i vansinnigheten, förklädd till sjukt stora Hyde Park mitt i stan. Efter en stunds promenad noterade vi en papegoja i ett träd. En papegoja! Såna ska ju sitta i burar och vara söta, alternativt på pirataxlar och vara roliga i överskattade hollywoodfilmer.
Fort fram med kameran, fan zoomen funkar inte, en bild, nej han vänder ryggen mot, två bilder, byta vinkel, tre bilder. Samtidigt strosar en ung kvinna förbi oss med hennes trendriktiga hund och konstaterar kallt att det finns ca 4000 stycken i parken och att man får skjuta dem "at sight".
Lite längre in i parken fann vi Albert's Memorial där arkitekten hade fokuserat mycket på guld. Plötsligt var man från Torslanda igen.
onsdag 20 januari 2010
Anledningen till att puben är populär i England
Britternas förmåga att sköta om sina hem har idag visat sitt rätta ansikte då den idylliska tillvaron på vår kära gata i viss mån har raserats (om än tillfälligt, förhoppningsvis). Den så uppskattade central heatingen lämnade oss ungefär samtidigt som temperaturen utomhus också sjönk från "behaglig" till "ruggig". Detta medförde en ganska kall natt. Senare på morgonen märkte vi att även varmvattnet var borta och strax därefter slutade vår spis att fungera. Nämnde jag att det har regnat hela dagen?
Nu finns det ingen egentlig anledning till oro. Värmen ska vara fixad imorgon och vi har fått ett värmeelement som håller oss varma så länge. Spisen fixas enkelt genom ett inköp av vad vi tekniknördar väljer att kalla en "moj". Elaka tungor på 47, Queens Park Road hävdar för övrigt att alla dessa "incidenter" beror på vi inte har betalat hyran än. Men inte skulle väl tant Anna? Det ska i alla fall också åtgärdas imorgon.
Nu sitter vi i våra sängar med varsin laptop och åtnjuter vad vårat trådlösa nätverk har att erbjuda. Det fungerar i alla fall fint. Än så länge.
Nu finns det ingen egentlig anledning till oro. Värmen ska vara fixad imorgon och vi har fått ett värmeelement som håller oss varma så länge. Spisen fixas enkelt genom ett inköp av vad vi tekniknördar väljer att kalla en "moj". Elaka tungor på 47, Queens Park Road hävdar för övrigt att alla dessa "incidenter" beror på vi inte har betalat hyran än. Men inte skulle väl tant Anna? Det ska i alla fall också åtgärdas imorgon.
Nu sitter vi i våra sängar med varsin laptop och åtnjuter vad vårat trådlösa nätverk har att erbjuda. Det fungerar i alla fall fint. Än så länge.
tisdag 19 januari 2010
47, Queen's Park Road
Jag har redan uttryckt min vurm över hur väl våran adress passar som bloggtitel och tänker nu mer ingående berätta om vårat nya boende. Att ta promenaden från min gamla adress hos en parodiskt sträng kinestant upp till Queens Park Road med genomgulliga Anna är som att kliva in i en helt ny värld. Heltäckningsmatta har bytts till charmigt trägolv, helveteskyla har bytts mot centralvärme och halva tapeter har bytts mot hela tapeter. Gott så kan tyckas.
Och gott så tycks också. Men visst fan saknar jag St James´ Street. När varje morgon är en kamp mot kyla och trängsel, när varje dusch är detsamma. Nu ska jag inte måla upp det så svart och vitt som man tenderar att göra i bloggar, vi är trots allt två stycken som samsas om ett rum på ca 20 kvadrat. Men livet här verkar te sig lite annorlunda. För att måla upp en bild kan meddelas att vi igår genomförde storhandling med värmeljus och tvättkorg på inköpslistan. Sedan lagade jag maten och Malin tog disken.
Heja Ernst!
Och gott så tycks också. Men visst fan saknar jag St James´ Street. När varje morgon är en kamp mot kyla och trängsel, när varje dusch är detsamma. Nu ska jag inte måla upp det så svart och vitt som man tenderar att göra i bloggar, vi är trots allt två stycken som samsas om ett rum på ca 20 kvadrat. Men livet här verkar te sig lite annorlunda. För att måla upp en bild kan meddelas att vi igår genomförde storhandling med värmeljus och tvättkorg på inköpslistan. Sedan lagade jag maten och Malin tog disken.
Heja Ernst!
måndag 18 januari 2010
Ny adress, ny blogg
Sensommaren 2008 startade jag bloggen Untoubtedly. Jag var precis inflyttad till Brighton där jag skulle läsa en termin engelska och jag var mycket nervös. Skulle jag lyckas hitta något bra boende? Skulle jag hitta goda bekantskaper i klassen? Blir jag överkörd av en bil som kommer från fel håll? Det var tankar som simmade runt i mitt huvud när jag satt och knåpade på det första inlägget endast dryga kilometern ifrån där jag sitter nu. Allt löste sig galant (sånär som på att jag bodde på ca 6 kvadrat och att tapeterna hängde ner i ansiktet på mig när jag sov) och jag hade en underbar tid i Brighton.
Nu har jag återigen flyttat till Brighton och nyss startat den här bloggen som i sin utformning kommer att vara mycket lik den förra, men om det finns likheter mellan förra gången jag bloggade och denna så finns det minst lika många skillnader. Den här gången flyttar jag till exempel inte ensam. Malin är med mig på resan och vi bor också ihop för första gången. Så om jag förra gången hade tankar om ensamhet så är det snarare tankar om brist på ensamhet som ligger och simmar där idag. Det och att det kommer bli fruktansvärt roligt. Om inte annat så har vi ju våra laptops.
Egentligen fick jag infallet att börja blogga redan runt nyår för att få utnyttja den kanske största befogenheten med blogg; att få göra sammanfattande listor om som året som gått. Det hela föll faktiskt på att jag inte hittade ett bloggnamn. Ett problem som löste sig när jag flyttade in på 47, Queen's Park Road. Visst är det fantastiskt?
Nu har jag återigen flyttat till Brighton och nyss startat den här bloggen som i sin utformning kommer att vara mycket lik den förra, men om det finns likheter mellan förra gången jag bloggade och denna så finns det minst lika många skillnader. Den här gången flyttar jag till exempel inte ensam. Malin är med mig på resan och vi bor också ihop för första gången. Så om jag förra gången hade tankar om ensamhet så är det snarare tankar om brist på ensamhet som ligger och simmar där idag. Det och att det kommer bli fruktansvärt roligt. Om inte annat så har vi ju våra laptops.
Egentligen fick jag infallet att börja blogga redan runt nyår för att få utnyttja den kanske största befogenheten med blogg; att få göra sammanfattande listor om som året som gått. Det hela föll faktiskt på att jag inte hittade ett bloggnamn. Ett problem som löste sig när jag flyttade in på 47, Queen's Park Road. Visst är det fantastiskt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)