Förkylningen sitter fortfarande i hos både mig och Malin vilket innebär att mitt sociala nätverk mer har blivit till en social linje. Visserligen går jag till universitet och sitter igenom en föreläsningen eller två varje dag, men sedan är jag så orkeslös att sängen och datorn är mitt enda sällskap. Förutom min käresta i samma situation då. Utbyte av baciller i alla ära, men en vecka räcker. Positivt är att jag kommer vara en social duracellkanin som kliver ur sitt skal när kroppen tillåter det. Dricka vin med människor från andra kulturer och så vidare. Jovars.
Mitt myckna hemmasittande den senaste veckan har i alla fall medfört positiva saker då jag har känt mig tvungen att häva min nedladdningsspärr. Ganska osäkra källor från Sverige säger att det är fritt fram att ladda ner i England och jag är inte sen att lyssna. (Inte fritt fram som i att det är lagligt, utan fritt fram som i att man inte åker fast.) Musik som jag tidigare har varit hänvisad till Spotify för att lyssna på, ligger nu tryggt i iPoden och ordningen är återställd. Bussresorna till skolan tackar för tillskottet av såväl den första 2010-raketen Beach House, som de för mig nyligen upptäckta gamla rävarna The Stone Roses.
Nu ska jag se hur Fredrik och Filip sköter sig i nya säsongen av Boston Tea Party.
På återseende.
(Ah fan nödlösning på rubriken. Gjorde som sig bör vid idétorka: indiereferens (titel på Beach Houselåt och vag koppling till mitt tillstånd). Okej?)
tisdag 9 mars 2010
lördag 6 mars 2010
Uppdatering
- Snytpapper
- Äckliga lakan
- Mediciner som hade varit receptbelagda i Sverige
- Té
- Champinship Manager 01-02
- Funderingar kring framtiden, faktiskt
- Sjuk
onsdag 3 mars 2010
Jag bloggar, alltså finns jag
All inspiration försvann till University of Sussex och internet slutade att fungera. På det viset ursäktar jag mig tillbaka till bloggen efter tre veckors ogiltlig frånvaro. Det är min lapp från mamma till gymnastikläraren.
Trots mitt knappa bloggande har det varit tre hektiska veckor. De har bland annat innehållit lifeutgångar, heltokiga bingokonfrencierer och ändlösa studier av engelsk renässanspoesi. Sist men störst var att famliljen var här på besök och de sitter antagligen på flyget hem i skrivande stund. Som vanligt var det ett kärt återseende och alla var nöjda och glada. Jag saknar dem redan.
Internet är tillbaka så en klar uppryckning på bloggen kan förväntas men det var allt för den här gången. Fucking Hamlet.
Trots mitt knappa bloggande har det varit tre hektiska veckor. De har bland annat innehållit lifeutgångar, heltokiga bingokonfrencierer och ändlösa studier av engelsk renässanspoesi. Sist men störst var att famliljen var här på besök och de sitter antagligen på flyget hem i skrivande stund. Som vanligt var det ett kärt återseende och alla var nöjda och glada. Jag saknar dem redan.
Internet är tillbaka så en klar uppryckning på bloggen kan förväntas men det var allt för den här gången. Fucking Hamlet.
fredag 12 februari 2010
Reflektioner från Avatar - James Cameron fuskar
Det pratas ofta om att svensk film "suger". Jag kan absolut hålla med om att det finns något patetiskt över många svenska filmer. Något som blir extra tydligt när svenska filmer försöker efterlikna Hollywood. Satsningar som Gangster hånas och större satsningar som Arn känns inte riktigt på riktigt. Däremot har det kommit fram många bra svenska filmer de senaste åren som talar ett annat språk.
Jens Jonsson (Ping- Pongkingen), Ruben Östlund (De Ofrivilliga) och Tomas Alfredsson (Låt Den Rätte Komma In) har alla visat på senare år att det visst finns svenskar som är fantastiskt bra på att göra film. Dessa tre är exempel på regissörer som utan större budget gör intressanta och tänkvärda filmer. De får vända på varenda krona och utnyttja allt de lärt sig i sina filmutbildningar för att lyckas, och det gör de också.
Men så finns det såna som James Cameron, i den stora världen, som jobbar precis tvärtom. Trots bristfällig dialog och en helt vanlig krigsfilmsretorik lyckas han ändå skapa en helt fantastisk filmupplevelse i Avatar. Allt för att man måste kapitulera fullständigt inför de miljöer han skapar tack vare specialeffekter och sjukt mycket pengar. Såväl miljontals dollar som Oscarsnomineringar regnar också in. Det känns lite som att han fuskar. Jens Jonsson kan vara hur briljant som helst med Ping-Pongkungen men det blir liksom inte samma upplevelse och någon Oscar lär han aldrig få.
Men visst kan de få vara två fantastiska filmer på två olika sätt? De delar ingenting utöver betyget 4 av 5 tiaror av bloggen.
Jens Jonsson (Ping- Pongkingen), Ruben Östlund (De Ofrivilliga) och Tomas Alfredsson (Låt Den Rätte Komma In) har alla visat på senare år att det visst finns svenskar som är fantastiskt bra på att göra film. Dessa tre är exempel på regissörer som utan större budget gör intressanta och tänkvärda filmer. De får vända på varenda krona och utnyttja allt de lärt sig i sina filmutbildningar för att lyckas, och det gör de också.
Men så finns det såna som James Cameron, i den stora världen, som jobbar precis tvärtom. Trots bristfällig dialog och en helt vanlig krigsfilmsretorik lyckas han ändå skapa en helt fantastisk filmupplevelse i Avatar. Allt för att man måste kapitulera fullständigt inför de miljöer han skapar tack vare specialeffekter och sjukt mycket pengar. Såväl miljontals dollar som Oscarsnomineringar regnar också in. Det känns lite som att han fuskar. Jens Jonsson kan vara hur briljant som helst med Ping-Pongkungen men det blir liksom inte samma upplevelse och någon Oscar lär han aldrig få.
Men visst kan de få vara två fantastiska filmer på två olika sätt? De delar ingenting utöver betyget 4 av 5 tiaror av bloggen.
Gratitude
På väg hem ifrån en något sämre utekväll i tisdags fann jag ett busskort på marken. Busskorten här sträcker sig över tre månader och det går inte att få ett nytt vid förlust. Det var därför ett ytterst värdefullt ting jag funnit. På kortet fanns det som tur var namn , bild och telefonnummer så kortert skulle så småningom återfå sin ägare.
Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?
Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.
Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.
Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?
Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.
Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.
måndag 8 februari 2010
Du har fått chatt
Jag var 14 år. Jag och min granne/kompis satt framför datorn hemma på Trollrunan och gjorde vad man gjorde då. Detta var pre-bredband så troligen var vi inte uppkopplade på internet. Kanske spelade vi Fifa 2002, kanske spelade vi Liero, ett jättegammalt spel där man var en mask och skulle döda andra maskar. I vilket fall så kom vi att prata om MSN.
Han hade det, de flesta i klassen hade det, jag ville också ha det. Möjligheterna när man klev in i chattvärlden verkade oändliga. Man kunde prata med flera personer samtidigt, man kunde skicka smileys, man kunde spela röj online! Vilket röj! Det var också skrämmande. Man outade sig lite. Vilka kunde man bli vän med? Vilka vågade man prata med? I den tidiga tonårsvärlden man befann sig i var MSN livsfarligt och underbart.
Jag bestämde mig för att skaffa MSN där och då och min chattkarriär hade börjat. De närmaste åren var onlinechatten en syssla. Man gick hem från skolan och loggade in på MSN. Väl där sades inte mycket matnyttigt och med tiden gick aktiviteten från att vara aktiv till att vara passiv. Men faktum är att jag fortfarande loggar in när jag kommer hem från skolan. Dels av gammal vana men också för att jag fortfarande har ett litet antal bekanta som gör samma sak.
Borta är de onödiga smileysarna och de har ersatts av ibland vettiga och ofta roliga diskussioner. Det går, tvärtom vad många tror, finfint att ha viktiga och givande diskussioner via ett chattforum. Det är ett speciellt sätt att kommunicera på som inte liknar något annat men jag är övertygad om att chattande har utvecklat mig och många andra språkligt på ett positivt sätt. Dessutom kan man fortfarande spela röj.
Något annat, mindre smickrande, MSN gav mig var mejladressen axlie88@hotmail.com som min granne/kompis tycke passade mig väl då det bekom sig. Jag vet andra som likt mig sitter fast i icke önskvärda mejladresser såsom blabarskungen@, din_perla@ och papperstapet@ som alla härrör från tiden då MSN skaffades. Det funkar bättre på MSN än på jobbansökningen om man säger så.
Han hade det, de flesta i klassen hade det, jag ville också ha det. Möjligheterna när man klev in i chattvärlden verkade oändliga. Man kunde prata med flera personer samtidigt, man kunde skicka smileys, man kunde spela röj online! Vilket röj! Det var också skrämmande. Man outade sig lite. Vilka kunde man bli vän med? Vilka vågade man prata med? I den tidiga tonårsvärlden man befann sig i var MSN livsfarligt och underbart.
Jag bestämde mig för att skaffa MSN där och då och min chattkarriär hade börjat. De närmaste åren var onlinechatten en syssla. Man gick hem från skolan och loggade in på MSN. Väl där sades inte mycket matnyttigt och med tiden gick aktiviteten från att vara aktiv till att vara passiv. Men faktum är att jag fortfarande loggar in när jag kommer hem från skolan. Dels av gammal vana men också för att jag fortfarande har ett litet antal bekanta som gör samma sak.
Borta är de onödiga smileysarna och de har ersatts av ibland vettiga och ofta roliga diskussioner. Det går, tvärtom vad många tror, finfint att ha viktiga och givande diskussioner via ett chattforum. Det är ett speciellt sätt att kommunicera på som inte liknar något annat men jag är övertygad om att chattande har utvecklat mig och många andra språkligt på ett positivt sätt. Dessutom kan man fortfarande spela röj.
Något annat, mindre smickrande, MSN gav mig var mejladressen axlie88@hotmail.com som min granne/kompis tycke passade mig väl då det bekom sig. Jag vet andra som likt mig sitter fast i icke önskvärda mejladresser såsom blabarskungen@, din_perla@ och papperstapet@ som alla härrör från tiden då MSN skaffades. Det funkar bättre på MSN än på jobbansökningen om man säger så.
fredag 5 februari 2010
One nation under CCTV
Världens mest övervakade samhälle sägs det. Och ja, i nästan alla affärer möts man av skylten "Smile, you're on CCTV!". Man träffar också på säkerhetsvakter som genom walkie talkies kommenterar vad som händer i just deras rulltrappa; "unbelievably handsome young man coming up..", hör man mumlas titt som tätt. Värre är det nog tyvärr för invandrare som inte kommer från Skandinavien.
Jag, som har rent mjöl i påsen, märker mest av övervakningssamhället genom de häftiga reaktionerna kring ämnet. Unga, arga, idealistiska människor älskar att hata CCTV som står för övervakningen och detta smittar av sig på resten av samhället. Eller så är det tvärtom. I vilket fall finns det inga hippa människor som skulle ha något positivt att säga om CCTV. Med George Orwell, V for Vendetta och Linda Rosing i färskt minne är folk livrädda för ett övervakningssamhälle.
Själv är jag varken från eller till. För vad vet man egentligen? Visst är det tråkigt att man måste vara övervakad hela tiden men hur mycket information har jag om hotbilden? Det kanske faktiskt är så att bomberna börjar falla så fort kamerorna släcks? Det finns personer i samhället som förhoppningsvis har bättre koll än jag, så jag säger varken bu eller bä. Men så är jag också en förespråkare för den gyllene, politisk korrekta medelvägen. Tråkigt, säger ni, men hellre det än att häva ur sig åsikter man inte har belägg för.
Å andra sidan: Hur coolt låter inte "Fuck CCTV"?
Jag, som har rent mjöl i påsen, märker mest av övervakningssamhället genom de häftiga reaktionerna kring ämnet. Unga, arga, idealistiska människor älskar att hata CCTV som står för övervakningen och detta smittar av sig på resten av samhället. Eller så är det tvärtom. I vilket fall finns det inga hippa människor som skulle ha något positivt att säga om CCTV. Med George Orwell, V for Vendetta och Linda Rosing i färskt minne är folk livrädda för ett övervakningssamhälle.
Själv är jag varken från eller till. För vad vet man egentligen? Visst är det tråkigt att man måste vara övervakad hela tiden men hur mycket information har jag om hotbilden? Det kanske faktiskt är så att bomberna börjar falla så fort kamerorna släcks? Det finns personer i samhället som förhoppningsvis har bättre koll än jag, så jag säger varken bu eller bä. Men så är jag också en förespråkare för den gyllene, politisk korrekta medelvägen. Tråkigt, säger ni, men hellre det än att häva ur sig åsikter man inte har belägg för.
Å andra sidan: Hur coolt låter inte "Fuck CCTV"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)