Gratitude

På väg hem ifrån en något sämre utekväll i tisdags fann jag ett busskort på marken. Busskorten här sträcker sig över tre månader och det går inte att få ett nytt vid förlust. Det var därför ett ytterst värdefullt ting jag funnit. På kortet fanns det som tur var namn , bild och telefonnummer så kortert skulle så småningom återfå sin ägare.

Nick Wilkes såg på bilden såg ut som en riktig spoling, arketypen av en kaxig ung man. Jag förväntade mig därför inte mycket till tack när jag och Malin senare på onsdagen skulle återlämna kortet till den unge mannen. Vi hade via telefon kommit överens om att jag skulle komma till resturangen där han jobbade. Något jag också fann lite störande. Varför skulle jag jaga honom?

Det visade sig att killen inte bara jobbade på resturangen utan också var dess manager. Kortet lämnades och spolingen, som knappast kunde vara en dag över 20 år, frågade sedan om jag och Malin ville ha en bit mat på den faktiskt ganska fina resturangen, som ett sätt för honom att tacka för hjälpen. Något obekväma kring hela situationen konstaterade vi tillslut ändå att vi som studenter inte kunde tacka nej till gratis mat. Tio minuter senare hade han beordrat fram en pasta bolognese och en pizza från köket. Det visade sig att vi antagligen kunde suttit och beställt in såväl viner som desserter kvällen lång om samvete hade tillåtit oss.

Vi åt i alla fall en mycket god måltid utan att betala och blev en bloggkompatibel upplevelse rikare. Det gäller att hjälpa rätt sorts människor om man ska komma nånstans här i världen.